Oberoende är också ett beroende
Ibland går jag och funderar på valen jag gjort i livet.
Alla påpekar att "man ska vara fri från andras åsikter",
men är det verkligen så i verkligheten? För skulle jag inte ha de
människor jag har i min närhet att bolla med, så skulle jag ha
en sämre bild på mig själv och inte veta vem jag verkligen är.
Men är det alltid bra för våran hälsa, att lyssna på andra? Och
kanske sluta leta efter vad man själv vill.
Jag har en egen vetenskaplig lärobyggnad om att "oberoende
är också ett slags beroende".
Men när vet man egentligen då man ska ta till vad? När borde
jag lyssna på andra och när borde jag lyssna på mig själv?
Jag såg en flicka i parken idag, hon trotsade och ville göra allt själv.
Det slutade med att hon hade glass i hela ansiktet och till slut
låg glassen halväten i gruset och flickan stod i sina egna tårar.
Är vi födda med förmågan att ibland trotsa och göra som vi vill?
Det har nog gått i arv, förmågan av att lära sig av sina erfarenheter.
Mamman suckade och sa "när du blir äldre kommer du att lyssna på
vad jag säger, för då förstår du".
Jag kanske trotsade och gjorde mitt val i en beroende fas. En kombination
av att lyssna men bara med halva örat.
Jag har nu större erfarenheter då det gäller val. För jag har lärt mig
mycket senaste året. För mitt gymnasieval är rätt åt helvete.
Jag har allt för många drömmar och hamnar lätt fel.
Och det tog mig lång tid att inse det.
Det är en konst att lära känna Oberoende och Frihet. Då vi ska ta
de till användning och då de ska läggas på hyllan.
Livet är till för att lära. Så nästa gång du gjort ett val,
räkna med att du lär dig något av det. Bra gentemot dåligt.
/Therese
När-du-bara-vet
Innan du bygger en tillit måste du ha tillit till dig själv.
Ett stycke ur: SOS från mänskligheten
"Mamma och pappa skickade henne till en psykiatriker en gång.
Hon charmade och manipulerade den stackars hjärnskrynklaren,
övertygade denne om att han borde ägna sig åt hennes föräldrar, de var nämligen sjuka båda två, tvångsmässigt övervakande och lätt psykotiska.
De nekade.
Han gav upp och lät meddela att de hade en frisk dotter.
De sa att det gladde dem. Sedan ägnade de sig åt att agera strutsar och stoppa sina huvuden i sanden när hon blev allt mer sjuk. De intalade sig att det var tonåren, hormonerna, att det snart skulle gå över.
Hon dog."
Vem borde du slänga?
Det är när du ber om hjälp som bevisen framgår. Leta upp personen.
Tryck delete och töm papperskorgen.
Dagens samhälle. Vardagens lögner. Idealen som finns. Respektvidriga människor. Vill sova och vakna upp när förändring står i blom. Känns som om jag bär ett laddat vapen i en osäker värld.
-
Trött på de som ser sig värdiga att få en merit.
För något dom inte gör sig förtjänt till.
Ett lätt bris.
En begravning i ljusningen för ljusning.
-
Vem drar gränsen? När är det egentligen okej? Det kan vara mig det är fel på eller så borde jag dra mig till passande människor.
Borttappad någonstans mellan alla lakan.
Det börjar någon gång då du driver dig bort.
Det är då jag inser vad du egentligen betyder.
Jag vill linda in mig i ett täcke och aldrig riktigt titta ut.
Släcka lamporna och blåsa ut alla tända lågor.
Vägrar att möta din blick, för jag vet att du skulle se min sårbarhet.
Det är då jag inser vad du egentligen betyder.
Jag vill linda in mig i ett täcke och aldrig riktigt titta ut.
Släcka lamporna och blåsa ut alla tända lågor.
Vägrar att möta din blick, för jag vet att du skulle se min sårbarhet.
You-feel-hopeless-and-homeless
Om du visste så skulle du förstå.
Avståndet ger en trygghet.
En trygghet från sanning och oro.
Avståndet ger en trygghet.
En trygghet från sanning och oro.
Jag tror jag föll lite mer idag
Mötte upp honom på stan för en promenad.
Fångade hans leende och drogs med i en dum lek.
Jag vill sluta tänka, men det är omöjligt att stänga av sig själv nu.
Och glädjen är min livskraft, och glädje - det är han.
Jag vill sluta tänka, men det är omöjligt att stänga av sig själv nu.
Och glädjen är min livskraft, och glädje - det är han.
En-vacker-saga
"Jag var helt säker på att jag kunde höra han säga orden. Forma dom i sömnens dåsighet. Eller var det en dröm? Borde jag fråga eller vänta... på att få höra det igen?
Alla funderingar ville inte sluta komma upp, nya teorier om varför, när och hur. Jag kunde inte få bort honom från mina tankar. Är det så här det känns? Att falla lätt, falla för kärleken?"
Alla funderingar ville inte sluta komma upp, nya teorier om varför, när och hur. Jag kunde inte få bort honom från mina tankar. Är det så här det känns? Att falla lätt, falla för kärleken?"
You're in my head
När du ser en gammal verklighet, något från ditt forna du och du känner igen det så väl.
Varje rörelse och varje andetag får en sådan stor betydelse i nuet, alla starka känslor kommer tillbaka och det finns inget som kan driva bort det. Du sa "jag måste, men vi gör det tillsammans".
Vad hände med våra val? Våran väg? Vad hände med oss?
We walked along a crowded street
Då hon viskade "jag är rädd", kramade han hennes hand och sökte djupt med blicken efter något som egentligen inte fanns.
Då hon sa "du är annorlunda", log han och sa att hon var perfekt.
Då hon andades ut "lämna mig aldrig", backade han, tystnade och gick.
Då hon sa "du är annorlunda", log han och sa att hon var perfekt.
Då hon andades ut "lämna mig aldrig", backade han, tystnade och gick.
Vad hände, när drog du dig bort?
Jag vill inte höra, men har inte mod
att säga åt dig att hålla tyst.
Don't ask, don't tell
Jag vill stanna upp här, dra en gräns för alla osagda saker. Jag vill inte dra till med krig, men jag är ändå medveten om att jag befinner mig i ett.
Den stora frågan är - tystnad eller icke tystnad?
Den stora frågan är - tystnad eller icke tystnad?
Vi har allt inom oss.
När jag väl sitter för mig själv och tänker, inser jag att tiden alltid överraskar en - positivt som negativt. Jag vill tala men samtidig hålla tyst, gå men samtidigt stanna. All denna beslutsångest och all rädsla, men vad oroar vi oss för? Vad går livet ut på?
Att på något vis inte räcka till? Nå vårt slutmål? Finna lycka? Kärlek?
Vi stirrar oss förblindad för verkligheten. ”Det jag har nu får jag aldrig i retur”, så varför då storma genom livet för att längre fram kunna se tillbaks? Då vi kan berusa oss av upprymdhet som vi finner rakt i spetsen för våra ögon.. öron.. händer.. fingrar.
En inblick i en vacker vänskap jag sent kommer glömma.
Jag kom ihåg första gången jag träffade Anna, det var en eftermiddag på en marknad. Solen värmde i de sista sommardagarna och jag kände mig så nöjd över det jag åstadkommit över hela lovet.
Anna kom som en räddande ängel, jag var i slutet av mitt förhållande. Hon kom som en stärkande drog in i mitt liv. Utan att ens fundera eller stanna upp så lät jag henne vandra bredvid mig. Det tog lite tid innan vi verkligen fick kontakt, men jag tror att vi gick igenom en fas då vi båda väntade på något nytt, en vind som skulle svepa oss med oväntade känslor.
Ibland sitter jag och funderar på hur livet hade sett ut nu om hon inte hade funnits. Vi har tagit oss igenom så mycket, delat så mycket. Bestigit oroväckande berg, vandrat genom de mörkaste grottorna. Men utan att ens stanna upp, se bakåt och kolla vart vi kom ifrån så levde vi i nuet och hade varandra. Vi klarade det så bra, jag tror att vi kände en trygghet i varandra som ännu lever.
Världen kan stanna upp, beröva mig på allt jag har. Men det spelar ingen roll hur mycket som skulle försvinna, jag skulle alltid ha kvar det starka bandet till Anna.
Jag beundrar henne, för hon har en sådan stark förmåga att försvara det hon älskar. Hon är aggresiv i de rätta tillfällena, och hon fyller ut mina ord då jag gått över min lagda gräns att försvara mig själv. Hon har på alla möjliga vis tagit tag i mina rättigheter och gett mig en ny inblick i vad som är rätt och fel. Omedveten hjälp, och tack vare det har hon hjälpt mig en bit på vägen och det är jag evigt tacksam för.
Jag skulle aldrig kunna beskriva det i ord, det räcker inte till. Strax över ett och ett halvt år, och tiden har varit spenderad med kärlek, hat, lycka, vänskap, tillit.
"Livet är när hjärtat lyser"
Anna kom som en räddande ängel, jag var i slutet av mitt förhållande. Hon kom som en stärkande drog in i mitt liv. Utan att ens fundera eller stanna upp så lät jag henne vandra bredvid mig. Det tog lite tid innan vi verkligen fick kontakt, men jag tror att vi gick igenom en fas då vi båda väntade på något nytt, en vind som skulle svepa oss med oväntade känslor.
Ibland sitter jag och funderar på hur livet hade sett ut nu om hon inte hade funnits. Vi har tagit oss igenom så mycket, delat så mycket. Bestigit oroväckande berg, vandrat genom de mörkaste grottorna. Men utan att ens stanna upp, se bakåt och kolla vart vi kom ifrån så levde vi i nuet och hade varandra. Vi klarade det så bra, jag tror att vi kände en trygghet i varandra som ännu lever.
Världen kan stanna upp, beröva mig på allt jag har. Men det spelar ingen roll hur mycket som skulle försvinna, jag skulle alltid ha kvar det starka bandet till Anna.
Jag beundrar henne, för hon har en sådan stark förmåga att försvara det hon älskar. Hon är aggresiv i de rätta tillfällena, och hon fyller ut mina ord då jag gått över min lagda gräns att försvara mig själv. Hon har på alla möjliga vis tagit tag i mina rättigheter och gett mig en ny inblick i vad som är rätt och fel. Omedveten hjälp, och tack vare det har hon hjälpt mig en bit på vägen och det är jag evigt tacksam för.
Jag skulle aldrig kunna beskriva det i ord, det räcker inte till. Strax över ett och ett halvt år, och tiden har varit spenderad med kärlek, hat, lycka, vänskap, tillit.
"Livet är när hjärtat lyser"
