Therese Zetterberg

Så här är början på min natt, min berättelse.

 Jag svär, jag tar tillbaka varje ord. Varje mening som har med regn att göra, regn är inte lycka. Regn öser ner och det är ett tecken på att något dåligt kommer hända. Kvällen gick och jag kände det, det låg i luften. Kunde bara inte ana vad. Febern kom, min kropp blev lam och luften flög ut ur mina lungor. Klockan närmade sig nio, sängen väntade.
 Det var den oskrivna meningen, mening om en händelse. Är det här, är det inom 100meter, andra sidan jorden? Det händer överallt, alla drabbas någon gång av en händelse. Då man inte är beredd och då kroppen ligger högt i en feber ska man försöka sova i en kvav närvaro.
 Någon gång efter 21.32 föll jag in i den djupaste sömnen, men den varade inte länge. Regnet slog mot fönstret och mina ögon vandrade, från vägg till vägg utan att jag riktigt såg vart väggarna var. Men jag visste, jag hade sett de förut. Men väggarna drivs med en svag kraft närmare. Inom en minut är jag kvävd av all ångest och oro. Något var fel, och det var inte bara min mardröm.
 02.24: Regnet fortsätter forsa och jag vaknar av en röst. Verklighet eller dröm? Jag minns inte första tanken, men jag var inte riktigt vaken. Jag låg vid sidan och såg mina rörelser. Hur jag snabbt ställer mig upp, ser den ljus skuggan och drar på mig kläderna. Tar en ficklampa, skor och på med jackan.
 Mamma hade panik, så det var bara att trösta och säga att allt skulle ordna sig. Fast jag visste att det var problem som skulle komma. Men det är som det alltid brukar vara, allt är som vanligt. Vi har tagit mycket och jag antar att mycket mer väntar någonstans. Bara anfalla och se hur man hanterar det.
 Jag såg det i min mammas ögon, den blicken av besvikelse och oro. Oron över om det alltid kommer vara såhär.

 När jag stod men regnet piskande mot ansiktet, men en kratta i handen och en ficklampa i munnen trodde jag att det var kört. Att allt vatten skulle fortsätta forsa ner mot garaget och fylla hela väggen, hela källaren. Jag såg alla pengar bara flyga iväg, alla sparpengar till renoveringen som vi nu har planerat i så många år. Kanske dags att flytta, börja om på nytt?
 Klockan närmar sig 3, vattnet öser ner och mina fötter var som istappar. Pågrund av allt vatten i källaren fanns det inte en chans att hämta stövlar så det blev vanliga skor. Jag hade vatten ungefär 20cm upp på benen, försökte rensa i bäcken. Rensa bort allt det dumma, alla löv och allt skit. Det hjälpte, när klockan slår om till 04.00 hr vi allt under kontroll(trodde jag). Bäcken levde på, men kontrollerat och nu forsade det inget mer vatten mot nergången till garaget.
 Jag tar ur ficklampan och ser min omkring, ser in mot skogen och glömmer bort all min rädsla för mörker och små utrymmen. Men så plötsligt griper den tag i mig, något är runt mina fötter och paniken kommer. Jag slänger ut ficklampan ur munnen och hoppar av ilska. Som tur var det bara en ståltråd som jag fastnat i.
 Ögonen hade vant sig vid mörkret, men det var fortfarande väldigt svart.
 
 Jag drar av mig jackan och hänger den ovanför en handduk. Drar av mig kläderna och på med en torr tröja. Känseln i fötterna var sen länge tillbaka borta. Som två klumpar som man släpar på.. en extra tyngd. Så jag trippar ned för trappan, tar första klivet i vattnet och känner hur iskallt det verkligen va. Jag driver mina steg i längtan efter sängen, sömnen och täcket. Jag ser ut över rummen, allt är förstört. Stövlar, jag måste ha stövlar. Öppnar dörren till garaget och ser stövlarna flyta omkring bland alla saker. Driver vidare och tömmer dom på vatten. Det var nu ungefär bara 20cm med vatten, det hade blivit bättre men långt ifrån torrt.
 Stövlar på, nu gäller det bara att rädda de viktigaste sakerna från att förstöras. Så vi börjar med badrumsmöblerna, gick vidare och plockade och bar i en tom miljö. Jag såg alla saker och hörde alla småljud. Jag hörde hur vinden väsnades utanför och jag hörde mina egna tankar. Mina andetag var tunga och jag kände att febern var kvar.
 Tystnade var nog värst, om man tänker på den nu efteråt. Vi sa inte ett ord, det var som en oskriven lag. Tystnad, annars bryter hon ihop. Vi sa inte ett ord till varandra när vi var där nere. Det var ihåligt och jag såg inte längre min mammas ögon, hon var någon annanstans under ytan. Hon gömde allt, tankar och känslorna. Vi som så lätt brukade kunna prata om allt. Så min kropp orkade inte bära en enda möbel till, försöka lappa ihop alla flyttlådor som nu ramlat. Alla saker, tallrikar, glas som gått sönder i tusen bitar. Flyttkartongerna som var fint uppradade i ett hörn, när vattnet kom mjuknade kartongen och allt hade rasat. En stereo och mina fina stora högtalare var fyllda med vatten. Mormors gamla möbler var så gott som förstörda. Det enda mamma nu hade kvar av henne, förutom blomman i fönstret som hon avgudar. Alla andra möblerna och även Mickes saker hade tagit skada.

 När min kropp bara sa nej kunde jag inte röra armarna längre, utan ett ord steg jag upp från trappan, drog av mig stövlarna och la mig i sängen. En sista blick på klockan och den slog över till 05.03. Hur ska allt sluta.

 Så jag vaknar inte av väckarklockan, jag vaknar av att jag hör hur någon knappar hastigt på en telefon. Jag förstod att det var Mamma, så jag gick upp. Kände hur huvudet värkte och allt var tyngre än vanligt. Febern var kvar och jag hasade mig ner för att gå på toa. Tog av mig strumporna för att inte blöta ner för mycket kläder. Sedan sätter jag mig ner och knaprar på min macka. Det är lika tyst som det hade varit samma natt och jag ser upp och möter hennes ögon. Röda av trötthet och alldeles blanka att man kunde spegla sig själv i dom.

 Skola, ett prov. Jag måste hasa mig till skolan, står inte ut med tystheten hemma men samtidigt trycker febern ner en så mycket att man bara vill slänga sig i sängen och aldrig mer vill vakna upp. Inga frågor, inga svar. Min närvaro var där, men jag var på ett helt annat ställe. Vad skulle jag ta mig till, alla ord jag försökte formulera till meningar smetades ut över hela pappret. Jag fick inte in ett piss. Ingenting. Så jag somnar till hjärtats slag under idrotten, matten och så var det dags för provet. Jag sitter och får pappret framför mig, jag vet svaren. Men jag förstår inte vad jag håller på med, vad jag läser eller ingenting. Orden står där som främlingar, har aldrig sett dom förut. Som något nytt jag inte har ett svar på, förstår ingenting. Så jag skriver fyra korta meningar på fyra svar. Sen tar jag mig själv och går därifrån. Ångest, över att allt bara gått snett. Åt helt fel håll. Icke godkänd, jag får ta det. Ett omprov är bättre än ingenting alls.

 När jag öppnar dörren ser jag hur mamma sitter vid datorn och jobbar, telefonmöte. Så jag tar en macka och slänger mig i sängen. Ser på ett gammalt avsnitt av Prison Break. För jag vill bara komma bort från allt kaos, driva mig in i en dröm bort från verkligheten. Så var middagen färdig, en tugga och sedan får jag inte ner mer.  Känner hur magen tar emot, jag fryser samtidigt som jag svettas. Krossad tysthet, hon ber mig äta men jag förstår inte orden så jag ställer mig upp och går mot datorn.

 När tystnaden går emot mig, då jag blir stum och inte ett ord vill komma ut. Hur myckt jag än försöker får jag inte ut ett enda ord. Det finns då bara en sak att göra, skriva. Skriva är som en slags terapi för huvudet. När man ser alla ord formar sig, går från min hjärna med impulser sen finns dom där på skärmen. Jag har hittat min filosofi, precis som dom säger. Jag har min syn på livet, min filosofi som är ingen annans lik. Jag har hittat mig själv för längesen, jag har allt jag önskar. Men ändå blir allt så fel och då känns det som om man förlorat allt.

 Framtiden håller på att förändras, se dig omkring. Ser det ut som om någon bryr sig?