Absofuckinglutely
Nedslagen i soffan, laptoppen i knäet och Céline Dions toner spelas genom högtalarna. Men jag uppfattar inte låten, det är bara mjuk bakgrundsmusik i mina öron. Jag söker efter den här känslan, söker igenom hela mig men allt jag finner är blodets rus genom topp och tå.
Blickar mot granens guldglittriga kulor och tänker tillbaka på alla andra år de har hängt där, hade jag känslan då?
Jag var 7 år, min mammas sista jul. Min första jul på två ställen. Exalterad och överspänd. Sprallig och lycklig. Åren efter min jul -00 finns någonstans i dimman. Jag har inga minnen, de enda minnena är nutid och 2 år tillbaka. Sjukdom, kärlek och ytlig extas.
Jag säger inte att jag har något emot julen. Jag spenderar bara mina framtida år i ett ytligt utvecklingsskede, tills jag har egen familj med barn. Då kommer känslan igen.
Så med kärlek och ytlig extas, 
