Humlorna har förvandlat mig till en bättre människa
Jag trodde jag hade en nostalgi över min barndom men det är bevisat att det är permanent. Jag var alltid försiktig med växter och djur, ville alltid deras bästa och hjälpa dom till ett bättre liv. Det var ofta mamma som fick springa efter mig och säga att ”det kanske räcker nu Therese” då jag jagar en humla med lite honung. Humlor är symboliska för mig. /long story/
Jag sitter nu och tänker över mitt ”dilemma”, men det var ju egentligen inget problem. Jag ville ju bara vara snäll. Det hjälpte inte med alla tillrättavisningar och jagandet från mina föräldrars håll. Jag låter fortfarande svaga humlor krypa på min arm, jag ser till att flugor får sin ro i det fria. Växterna ska ha sin näring och kärlek osv.
Här ser ni min syren, och jag ska ut i en halvmeters snö och fösa bort snön. Den ska kvarstå och ha sina väldoftande blommor några år till.
Jag antar att jag inte är adopterad trots allt.
