Therese Zetterberg

Jag har alltid trott att livet skulle börja då man flyttar hemifrån. Jag har väntat på den här dagen i flera år och verkligen kämpat för att nå hit. Så sitter jag här och uppskattar ingenting. Det kändes som om livet stannade upp från den minut jag släppte Linus hand och satte mig i bilen för att åka. Med en stor klump i halsen och en känsla av tomhet så lyfte jag handen för att vinka "vi ses igen".

Varje gång jag tänker tillbaka på just den stunden kommer klumpen tillbaka, som om någon drar ett rivjärn i min hals. Mitt hopp nu är att jag känner mig levande då skolan börjar, första flygturen. Och jag lever på hoppet om att hitta nya vänner.