Det är inte bara en roman, det är ditt liv.
Föreställ dig att du sitter i ett vitt tomt rum. Framför dig har du en gammal skrivmaskin och till höger om den en öppen bok. Denna bok är inte bara en enkel skrift, det är ett heligt verk för föreställ dig att det är ditt liv. Vilket ansvar, eller hur? Du vet att din morgondag kommer finnas med, nästa vecka kommer vara där oavsett om du vill eller inte. Den viktigaste frågan du nu kan ställa dig är också den svåraste.
- Vad vill du att det ska stå?
- Vad vill du att det ska stå?
Du skriver kapitel för kapitel, sida för sida. Genom hela denna bok kommer du hitta svek, glädje, falskhet, kärlek och sorg. Men vad vill du helst fylla den med? Det vore nu helt normalt om du tänker "glädje, lycka, kärlek och allt sådant som jag älskar", vilket jag förmodar att du tänker. Om inte, så kan du sluta läsa nu.
Du förtjänar att din bok är fylld med fyrverkerier, karameller, passion och allt du älskar.. ja, allt helt enkelt! Allt du vill ha, det ska du ha.
Du ska fylla din bok med det du vill leva med, helst resten av ditt liv. Och skulle nu någon eller något smita sig in och fylla några svarta sidor så kan du inte sudda ut dessa skrivna ord i bläck. Men, du kan i återstående kapitel och redan nästa sida välja att aldrig mer ta upp det.
Så nästa gång du stöter på en skitstövel, släng iväg denna person och ut och leta efter de som verkligen bryr sig om vad du skriver i just din bok. Skitstövlar brukar vara farligt underbara, spännande och oemotståndliga. Varför? Vi är mänskliga. Men stå emot är precis vad du måste göra.
Att komma en bit på vägen är svårt, det är omöjligt att förutspå vad som kommer hända i din morgondag och vilka du kan anförtro dig åt. Men har du 20 vackra kapitel att gå tillbaka och läsa så kan du nu med flera kännetecken vara på din vakt för dessa röda varningsflaggor som du själv satt ut.
- Gör det bästa med din vardag och se till att sätta dig själv och ditt välmående i första hand.
Med kärlek, er Therese
You’ll never get through it without your friends.
Sitter klarvaken med en kopp te. Sena kvällar som denna ger mig tid att känna, tänka och låta det vara oberört. Sedan bearbetar jag det.
Det finns odefinierbart många nivåer för hur upprivna eller vilsna vi kan känna oss i livet. Och oavsett vem eller vad som krossade vårat hjärta så kan vi aldrig riktigt börja läka om vi inte har vänner eller godhjärtade människor i vår omgivning.
Vi kommer alltid att behöva varandra någon gång, så se till att prioritera rätt i livet.
Vi kommer alltid att behöva varandra någon gång, så se till att prioritera rätt i livet.
It's better to be alone than in bad company.
Innan vi lever, är livet inte något.
Men det tillkommer oss att ge det en mening,
och värdet är inget annat än den mening vi väljer.
Men det tillkommer oss att ge det en mening,
och värdet är inget annat än den mening vi väljer.
The bells of New York City.
Jag börjar hitta mig själv. När jag slutade fundera så försvann min blindhet.
Jag ser min plats här på jorden och mina mål i livet, de större och de små delmålen på vägen. Att en sådan enkel relation till sig själv kan vara så svår. Att se på sig själv och trivas med den man är till hundra procent.
Jag vet inte vad jag väntat på alla dessa år. En bekräftelse, en förändring, någon annan, en brännhet flamma, långvarig lycka, kärlek, en räddning?
Låt oss inte vänta längre, låt oss leva och le tillsammans. Precis som vi är.
Lots of love, Therese
A bit of loss.
Jag saknar då vi stod och sparkade våra tåspetsar mot varandras fotsulor. Skrattade åt ingenting, skrattade åt allt. Låg på asfalten i någon timma och orden bara hoppade ut genom min mun. Utan att tveka. Utan att säga ett ord, så stod det skrivet någonstans att det var vi. Ditt finger mot mina läppar och du tystade min mun, log som bara du kan och höll om mig tills allt var bra igen.
Well, all I want to do is believe.
Slippa sitta ensam en söndag och tänka. Gå ensam genom parken sent en lördagskväll. Sno en kudde i sömnen, oj den var visst min. Famla i mörker själv. Hålla min egna hand gående hem från festen. Inte se någon djupt in i ögonen och behöver inte yttra ett ord. Ligga vaken själv och höra tystnaden tränga sig på. Ha ett tomt rum. Använda tandkrämstuben själv. Stå ensam längst fram i kön. Irritera endast mig själv. Prata med spegeln. Boka biljett för en person. Endast ställa fram ett glas till middagen. Prata för mig själv. Sova i en liten ickerelationssängdetvillsäganittos'säng. Koka kaffe till en. Tvätt mina egna kläder. Skratta själv. Gråta själv. Dansa själv. Le själv.
Sprang från det som gjorde mig glad. Sprang från minnen. Och lämnade dig bakom mig.
This is just your opinion.
I guess mine disappeared.
Not quite ready yet to become their Destiny.
It pushed them close, drove them apart,
it barred their path, stifling a laugh
and then leaped aside.
and then leaped aside.
There were signs and signals,
even if they couldn't read them yet.
even if they couldn't read them yet.
I still believe.
Jag tror, att när sjukdom är sorg,
är skratt botemedlet.
Jag tror att många lyssnar, men inte hör.
Jag tror på ärlighet och integritet.
Jag tror, i en mors kärlek.
Jag tror på en fars smärta.
Jag tror att varje dag i livet, är
ädelstenar och en skatt av
ett ovärderat värde.
är skratt botemedlet.
Jag tror att många lyssnar, men inte hör.
Jag tror på ärlighet och integritet.
Jag tror, i en mors kärlek.
Jag tror på en fars smärta.
Jag tror att varje dag i livet, är
ädelstenar och en skatt av
ett ovärderat värde.
When I wear my white shirt with paint stains.
"När man stänger en dörr så öppnas en annan". Det var en vi aldrig hört förut.
För mig öppnas ett fönster. Jag sitter och blickar ut över världen och ställer mig upp sakta och med lite ångest i mina steg så trippar jag iväg mot en ny, främmande dörr. En dörr med starka kontraster och med vita liljor som man kan skymta lite svagt i den målade bakgrunden. Jag trycker mig mot dörren i hopp om att den ska vara öppen. Det sveper förbi en svag söt doft av lacknafta, terpentin och linolja.
Jag ler, för bakom denna dörr vet jag vad som väntar. Mitt liv i min konstvärld, där jag drömmer mig bort men samtidigt med fötterna på jorden. Kvarlevorna som jag trängt in i hörnet har nu förvandlats till damm och jag släpper in nytt ljus i min ateljé. Den vita skjortan nerdränkt i färg hänger utmanande på stolen. Jag drar på mig den och sätter upp håret slarvigt i en knut. Nu är jag hemma. Nu känner jag mig lycklig, självsäker och sexig igen.
Livet är en konst. Du har fria händer att skapa och du vet aldrig hur resultatet blir. Men du kan alltid börja om på nytt och lära dig av dina misstag.
The most important thing in life is your family. There are days you love them, and others you don't. But, in the end, they're the people you always come home to. Sometimes it's the family you're born into and sometimes it's the one you make.
Learning to live with an open heart
Det sägs att man alltid ska vara på sin vakt. Gäller det bara livet i allmän mening eller är kärleken inkluderad i det också?
Kan vi njuta och suga in kärleken precis som dem gör i sagorna, filmerna och kärleksromanerna? Vi kanske ska släppa efter helt och låta dörren stå på glänt. Eller bör vi ständigt vara på vakt och skydda våra känslor från att bli sårade?
- How dangerous is it to live with an open heart?
Jag satt flera minuter och bara älskade. Älskade orden, älskade honom, älskade livet, älskade pappret.
Så insåg man att ens vilja inte kan påverka andras beslut. Det är bara att gå vidare och försöka acceptera världens taggar som alltid på något vis når fram till en och sticker en lite här och var.
Men, vi kan alltid finna lycka i något litet som får oss att le.
Jag säger också nu hej då och tack för alla fina och icke fina kommentarer. Och jag tackar för att ni tagit er tid med era ögon och betraktat mina ord.
Efter exakt 1200 inlägg så låter jag bloggen stå still!
Lycka till i era liv och följ era drömmar. Se till att bli lycklig och att ni trivs med er själv. Det är det bästa tipset jag någonsin kommer att kunna ge er. Ni har ett livslångt förhållande med er själv, se till att jobba på det först i alla lägen.
Med kärlek, er Therese
Vi vandrade längs vägen för att finna något vi visste inte fanns. Vita kalla händer och fotsulor som ömmar.
Det finns inte längre en gräns. Det finns inte två olika sidor.
Vi är alla idioter.
I wish for patience
Nu har jag varit ensam i några timmar. Och så förblir det hela veckan.
Jag har alltid trott att livet skulle börja då man flyttar hemifrån. Jag har väntat på den här dagen i flera år och verkligen kämpat för att nå hit. Så sitter jag här och uppskattar ingenting. Det kändes som om livet stannade upp från den minut jag släppte Linus hand och satte mig i bilen för att åka. Med en stor klump i halsen och en känsla av tomhet så lyfte jag handen för att vinka "vi ses igen".
Varje gång jag tänker tillbaka på just den stunden kommer klumpen tillbaka, som om någon drar ett rivjärn i min hals. Mitt hopp nu är att jag känner mig levande då skolan börjar, första flygturen. Och jag lever på hoppet om att hitta nya vänner.
Så jag önskar mig tålamod och jag önskar mig glädje.
Det måste komma något bra ur allt
"Du går in i sömnens första dvala
Du är fri från all oro, alla fel
Månen skiner upp det sista i natten
och har kraft att förlåta
...
Timmarna går och jag ligger i sängen
och känner mig levande i en död kropp
Jag svär
Jag hörde din röst
Jag kände dina händer
Jag såg älvorna dansa"
With all of this - in my head
23e juni.
Tiden bara springer iväg. Snart står jag där med vinden i håret och stönar och stånkar medan jag försöker få ordning på alla saker som ska med då jag flyttar. Jag har inte riktigt förstått att jag flyttar. Produkter, träningskläder, skor, jackor, böcker.. ja, allt ska med. Och självklart Elvis och hans leksaker.
Nu står man på jorden som en 17årig ung tjej med katt. Egen lägenhet. Ingen inkomst. Hur ska detta sluta?
Tiden bara springer iväg. Snart står jag där med vinden i håret och stönar och stånkar medan jag försöker få ordning på alla saker som ska med då jag flyttar. Jag har inte riktigt förstått att jag flyttar. Produkter, träningskläder, skor, jackor, böcker.. ja, allt ska med. Och självklart Elvis och hans leksaker.
Nu står man på jorden som en 17årig ung tjej med katt. Egen lägenhet. Ingen inkomst. Hur ska detta sluta?
How can it slip away?
Two years with nothing more to say.
Ett vitt enkelt kuvert
"Jag städade igår på kvällen. Gick igenom en massa papper.. och där låg det. Kuvertet. Med de vackraste ord jag någonsin har läst. Jag har aldrig blivit så rörd, av bara några ord. Och för att sätta en stjärna i kanten, någon har aldrig skrivit något sådant till mig.
Och jag vet, finner jag styrka någonstans så är det i dom skrivna orden. Från honom."
Och ja, jag älskar dig.
Låt dom vara och låt dom andas.
Jag kan inte hjälpa att undras, när gick vi över till att dagligen kritisera människor istället för att bry oss om sådant som verkligen är värt att bry sig om?
Har det alltid varit så här eller har jag öppnat mina ögon allt mer för varje dag som går?
Jag ser ner på dessa dömande människor. Kan dock inte säga att jag inte varit där, i träsket och hackat på någon, för det har jag. Men jag tänker på vad jag säger numera. Det som är onödigt och kan såra, det som inte angår mig - det angår inte mig. Då kan jag lika gärna hålla käften och tänka på de saker som angår mig. Det som gör mig lycklig och det som gör mig olycklig.
Att hjälpa en människa till att bli omplacerad i samhället. Vem är värd det? Oavsett bakgrund. Gör inte denna person dig något nu, låt henne/honom vara. Spelar du den mogna eller leker du med elden?
Man behöver inte visa glädje, men man behöver fan inte heller plåga.
Love, the hardest way
L.L.N
He's a powerful drug, making me dizzy for every kiss I get. But I always find myself longing for more. That's why I get so high when he's with me, but crash when he's away.
